Viola Renvall har en förunderlig förmåga att se små underverk i naturen, som hon enkelt beskriver i skildringar fulla av undertoner för oss att upptäcka och reflektera över.
Sommarljuset är lekens och aningslöshetens tid medan höstens gradvisa mörknande låter oss ana större sammanhang, där alltet kommer oss nära – i sällsamma molnformationer, i stjärnornas lysande bilder, i naturens färgprakt och i havet som tystnar i väntan på den första kölden.
Hösten brukar ofta användas som en bild av människans åldrande – skymningen som kommer när dagen lider mot kväll men som samtidigt ger plats för större klarsyn, minnen och människomöten att glädjas åt – tid att reflektera, ta farväl och sörja, lyssna och betrakta – men också upptäcka nya möjligheter som inte gett sig tillkänna under tidigare livsskeden.
Höstens glädje är de stora himlarna
fyllda av sällsamma moln,
ett rymdernas drama av färger och mörker.
Bakom dem väntar stjärnorna
att få komma så nära
att de kan snudda vid skogens toppar.
Då sträcker hösten upp mot dem trädens nakna grenar
och sjunger sin mörka sång av glädje.
Stå under ett sådant naket träd en kväll
och lyssna –
Noterna kan laddas som PDF här